kerstin emelie margaretha

Bloggen har inte fått så mycket tid nu i sommar på grund av att det har hänt väldigt mycket. Jag hade sett framemot att fira midsommar uppe hos Frida, Peter och lilla Ronja, vi skulle ha åkt upp dagen innan midsommar efter att F hade kommit hem från jobbet men så blev det inte. Fick i stället ta taxi vid middagstid till akuten här i Karlshamn och vidare till sjukhuset i Karlskrona där jag skulle ligga under observation för misstänkt blindtarmsinflammation. Som vanligt när det gäller sjukhus så har de inte tillräkligt med resurser och klockan 9 på kvällen efter att jag har duschat och förberett mig inför operationen så spricker min blindtarm och vilken smärta min första tanke var att du dör jag. Det var fruktansvärt, jag kunde inte röra mig i sängen på grund av smärtan. Simone satt hos mig när det hände och hon blev livrädd och sprang ut till personalen men tog lite tid innan det kom en läkare. Efter detta prioriterade de om min operation men fick ändå ligga ändan till klockan 3 på natten innan jag fick komma in och opereras.

Vaknade men en härlig känsla på uppvaket, det första jag hade sagt till mamma var att jag var i himmelriket. Det var så skönt att slippa känna denna smärta men vist var lite öm och så efter operationen. Men jag fick i alla falla åka hem och fira midsommarafton i alla fall, var rätt pigg var ute och gick en sväng. Men på midsommardagen var det fruktansvärt, jag kunde inte ta mig upp ur sängen utan hjälp på grund av smärtan i magen. Framåt kvällen steg febern och mamma ringde sjukvårdsupplysningen och de tyckte att jag skulle åka in igen. Väl inne på akuten i Karlshamn fick jag lite smärtstillande vilket var riktigt skönt, efter det blev det ambulans in till Karlskrona och jag blev inlagd.

Efter detta blev det 18 dygn på sjukhuset men en massa prover, olika undersökningar, massor med mediciner och olika röntgen undersökningar. Dränering av vätska i buken och ett försök att dränera ut den vätskan som jag hade fått i lungsäcken men det var ett misslyckat försök. Har fortfarande kvar den vätskan. Efter en vecka på sjukhuset kännde jag mig piggare och ville hem men då låg mitt CRP (”sänkan”) på 350 tror jag att det var och det ska vara 1 siffrigt. Men efter dessa 18 dygnen började äntligen min CRP (”sänkan”) att gå ner.

Men vilken fruktansvärd pers detta har varigt, en utan de jobbigaste perioderna i mitt liv. Men nu är jag på väg tillbaka men är inte riktigt framme än men snart hoppas jag.

Tänker ofta på om de bara hade opererat mig i tid hade jag sluppit allt detta, nu är det över två månader sedan det hände och det har varigt en otroligt lång väg att gå….