kerstin emelie margaretha

Tiden är ett fenomen som jag inte förstår mig. Jag säger det igen, jag begriper inte var dagarna, veckorna, månaderna och åren tar vägen. I onsdags träffades vi några från klassen och hade lite ”sommar” avslutning med grillning. Alla var rörande överens om att tiden har gått så fruktansvärt snabbt sen vi började i klassen. Vid årsskiftet hade vi passerat halvägs och nu helt plötsligt är det bara ett år kvar. Vilket är både skönt men också en väldigt främmande och lite skrämmande känsla, att komma ut i arbetslivet och den värkliga världen. Får ofta de tankarna när jag sitter med uppgifter och rapporter att hur i all värden ska jag kunna ha användning av detta när jag kommer ut i värkligheten. Men när jag ser hur mycket jag själv har utvecklats under de här två åren så kan man knappt tro att det är sant.

För några månader sedan läste jag igenom mitt första arbete på högskolan och undrade nästan om det verkligen var jag som hade skrivigt det. Fick senast förra veckan återkoppling på delkurs 2 och fick positiva kommentarer om min utveckling sedan jag började på utbildningen. Så antar att det är ännu ett bevis på att jag kommer att klara av detta....