kerstin emelie margaretha

I morgon är det ett år sedan som jag åkte in akut till Karlshamns sjukhus och sen vidare till Karlskrona. I morgon är det ett år sedan som jag låg i sjukhus sängen och kände hur min blindtarm sprack och något rann ut i magen på mig. I morgon är det ett år sedan som jag trodde att jag skulle dö.

Känslan och rädslan som jag kände när något i min kropp gick i sönder och jag trodde att jag skulle dö har inte försvunnit. Jag trodde att efter ett år skulle jag ha bearbetat känslorna för att sedan lägga allt detta bakom mig.

Detta året har jag inte varit samma person som innan detta hände. Men jag känner att jag är på väg tillbaka men tror aldrig att jag kommer att bli samma Emelie. Finns så många känslor och tankar som jag aldrig har haft innan men framförallt en rädsla som jag inte har haft innan. En rädsla som inte går att beskriva, en rädsla som innefattar det mesta här i livet. Jag oroar mig för precis allt som man kan oroa sig för.